De som inte gått igenom detta har ingen blekaste aning om hur jobbigt det är. det är ett konstant tänkande som inte kan försvinna på 1 sekund. man har provat att sluta tänka på det, men när man försöker sluta så är det ändå där. för de enda man fokuserar på är att inte tänka på det. man har försökt slutat upp med att banta, träna några gånger i veckan, äta hälsosamt men ändå få unna sig rätt ofta, lyckas inte. pusselbitarna faller tillbaka på sin plats igen, och man börjar där man startade. det går om och om igen, man suktar efter den där motivationen som ska finnas i sig själv för att man ska orka skärpa sig, tänker att nu måste jag sluta med det här - man vet själv hur det påverkar en själv så man behöver ingen annan att säga det. man försöker å försöker, så många gånger man försökt men det går inte. hjälp vill man inte heller söka - rädd är man till tusen. förståelse har man inte från någon av sina käraste, utan de säger bara: ''släpp de där nu, du ska ej banta'' - men de går som sagt inte att släppa på 1 sekund. det tar vääääldigt lång tid. tankarna försvinner inte, de sitter kvar hur mycket man än vill att de ska försvinna. de anar inte hur mkt man gett upp för de här, man har gett upp så mkt för att få en fin kropp, man har behövt tänkandet för att nå sitt mål, och man vill inte falla tillbaka till sitt gamla jag, så en del av det säger att tankarna skall förbli stanna - men ena sin del vill lämna tankarna och bli sund igen. man har val, jag ska inte ljuga och säga att man bara har ett val. man har flera, oftast två. det är inte så himla lätt att ge upp igen.

Min bantning började egentligen 2007-2008 eller iaf när jag gick i sexan. jag kmr ihåg att jag hade kommenterat på en tjejs bild att hon hade smala lår, vilket menades som en komplimang från mitt håll. jag tyckte hon hade fin kropp men det man fick tillbaka var ''bara för du säkert har tjocka, hon kanske har anorexia''. jag mådde så fruktansvärt dåligt över det hon hade sagt till mig, så jag började banta. jag åt ingenting och tränade varje dag , bara för att bevisa för hon här tjejen att jag inte alls var tjock eller sådär. så hela sommaren ägnade jag mig åt att träna osv. och ser jag tillbaka på bilderna från sexan nu så vet jag att jag inte alls var tjock. jag hade en väldigt fin kropp. jag började ny skola sen och struntade i att banta. tills vi skulle bada med killarna i sjuan, jag hade börjat kolla tillbaka på min kropp, å jag hatade den. så jag började svälta mig själv, jag ville vara fin. jag tyckte allt var så jobbigt i sjuan, allt med kompisar till vikten. så när vi badade kmr jag ihåg hur jag gick och dolde min mage och spände den för att jag skulle vara smal. efter badet beslutade våra lärare att vi skulle bada tjejerna för tjejerna osv. jag kände en otroligt lättad känsla så slutade tänka ännu en gång. sen 2009 bestämde jag mig att 2010 ska jag gå ner i vikt. tränade varje dag, men jag åt bra och jag gick ner 11-12kg, jag blev underviktig , jag tyckte jag fortfarande var fet så jag fortsatte men jag märkte att jag inte gick ner nå mer. fick ångest och började hetsäta när jag hade vägt mig hos skolsystern, då jag vägde mer än jag ville. jag började tröstäta för att jag hatade min kropp, mådde så dåligt, kunde gråta mig till sömns varje dag. sen slutade jag tänka så, och började banta igen men då kunde de vara så att jag inte åt någonting alls på över ett dygn, vilket resulterade att jag var sur och grinig och orkade inte träna alls. flera ggr var jag svimfärdig. slutade banta, började banta, slutade, började, slutade, började och så fortsatte det. jag hade inte samma motivitation längre som jag hade förut! MEN ändå har jag haft samma tankar sen 2010, att jag är fet. när jag var som smalast, när man såg mina revben så tyckte jag att jag var fet, och bantade. sjukt egentligen. tankarna går inte en dag att släppa, jag har kalorikoll på allting, vet hur mkt kalorier de är i allting osv. det har gjort att jag mår psykiskt dåligt, för praktiskt sätt - det är de enda jag tänker på. och jag slår vad om att de är ngn som känner igen sig i det här, för de här beteendet ska man inte ha. jag känner mig i alla lägen som världens fetaste människa.. ni vet sådana i biggest looser? så känner jag mig om inte mer. jag sitter hellre än står. och jag har förstört min kropp så himla mycket efter all denna bantning åt alla olika håll - men nu har jag bestämt mig. en gång för alla ska jag bli smal, jag ska trivas i mig själv, för ''never give up something you can't go a day of thinking about''. så varför har jag gett upp? men jag har lärt mig att det inte tar en vecka att bli smal utan det tar dagar, månader och i vissa fall år. så varför tror jag att jag har blivit smalare efter 5 dagar? när jag vet att det tar tid! Denna gången ska jag inte ge upp.

Utan det är också hur man mår inombords. Man mår både fysiskt & psykiskt bättre när man äter hälsosammare och tränar. Och vad får man på köpet? man får mindre aggressioner, vackrare hy, snyggare kropp, man ser piggare ut, man orkar mer, och som sagt så mår man bättre. Och inte nog med det, man börjar trivas med sig själv.