De som inte gått igenom detta har ingen blekaste aning om hur jobbigt det är. det är ett konstant tänkande som inte kan försvinna på 1 sekund. man har provat att sluta tänka på det, men när man försöker sluta så är det ändå där. för de enda man fokuserar på är att inte tänka på det. man har försökt slutat upp med att banta, träna några gånger i veckan, äta hälsosamt men ändå få unna sig rätt ofta, lyckas inte. pusselbitarna faller tillbaka på sin plats igen, och man börjar där man startade. det går om och om igen, man suktar efter den där motivationen som ska finnas i sig själv för att man ska orka skärpa sig, tänker att nu måste jag sluta med det här - man vet själv hur det påverkar en själv så man behöver ingen annan att säga det. man försöker å försöker, så många gånger man försökt men det går inte. hjälp vill man inte heller söka - rädd är man till tusen. förståelse har man inte från någon av sina käraste, utan de säger bara: ''släpp de där nu, du ska ej banta'' - men de går som sagt inte att släppa på 1 sekund. det tar vääääldigt lång tid. tankarna försvinner inte, de sitter kvar hur mycket man än vill att de ska försvinna. de anar inte hur mkt man gett upp för de här, man har gett upp så mkt för att få en fin kropp, man har behövt tänkandet för att nå sitt mål, och man vill inte falla tillbaka till sitt gamla jag, så en del av det säger att tankarna skall förbli stanna - men ena sin del vill lämna tankarna och bli sund igen. man har val, jag ska inte ljuga och säga att man bara har ett val. man har flera, oftast två. det är inte så himla lätt att ge upp igen.